#malesurvivor
Jag har på senaste tiden upptäckt att när det kommer till män som upplevt incest/trauma så finns det ett motstånd att lyssna på maskulint språkbruk. Det är som att maskulinitet skall raderas.
När jag skriver inlägg så skall det tolkas som den åldern jag var då, inte nu. Vid reflektion så är det en ”snapshot” från förr.
När vi pojkar/män föds så har vi förebilder av både kvinnor/män, det kan vara mamma, pappa, Stallone eller Cher. Vi tränas att leka indianer, cowboys. Smälla fyrverkerier (Påskasmällare).
Vi lär oss att vara maskulina och starka för det är förväntat av oss, vi har bara med mig här 46 år av träning inom att bli och vara man, Vi män har annat språkbruk och syn än kvinnor vilket är helt naturligt.
Vi män har sedermera mer radikala lösningar på problem.
I förskolan finns få manliga, detsamma i lågstadiet, vi söker identiteter på egen hand.
När vi män bryter oss loss från vår pappa uppstår en enorm friktion, det är oundvikligt, pappa tränar sonen att bli stark och det finns två vägar ut:
- Pappa är stolt över sonen som blivit starkare än honom.
- Pappa ser sin son som ett hot och rival (Bristande självkänsla)
Här uppstår problem i hjälpgrupper, sjukvården då vi förväntas att EJ prata om vår maskulina sida. Vad är manligt? En butch som kör truck, eller en softie som mig Jimmy?
När jag upplevde hot och var livrädd för att höra stegen när min pappa kom hem, det var jobbiga 45 minuter efter jag slutat skolan. Hur mådde jag efter pappa stoppade min mobbing då jag satt i klassrummet på Mogaskolan? Hur mådde jag och L efter våra pappor gemensamt varit hotfulla mot mina klassföreståndare när vi var 15 år?
Jag är en softy, jag ”fryser” när jag blir hotad eller utsatt för våld och hot, jag har aldrig varit våldsam, jag är samma Jimmy som när jag föddes, min far ville drilla mig att bli honom, han misslyckades. Jag tränar martial arts för att jag beundrar och respekterar stilen,
För att nå män, prata vårat språk.
Ha en go vecka!
Mvh: Softy Jimmy